Jag går och inseminerar mig I bokningsbekräftelsen stod att inseminationen brukar går lättare om man inte har helt tömd blåsa, man får gärna vara lite kissnödig när man kommer dit. Jag är väldigt kissnödig. I väntrummet spelas en tevekanal som inte kan vara en riktig tevekanal, för den bara hoppar mellan olika program, som att man skärmdelat från någon som sitter och zappar mellan kanaler och gjort det till en egen kanal. Är de rädda att vi ska somna? Den spelas på högre volym än vad som är vanligt i vårdmiljöer. Jag går fram och försöker hitta en knapp på teven för att stänga av den eller sänka volymen, men den är bara slät yta. Jag är obegripligt kissnödig. En barnmorska sticker in huvudet och säger att de är försenade på labbet så jag kommer att få vänta lite längre. En annan kvinna kommer in i väntrummet och sätter sig, reser sig sedan och går fram till teven, stryker med fingrarna över alla kanter och det man kommer åt av baksidan, men hon hittar ingen knapp. För det finns ingen. Hon sätter sig igen, och det känns lite ensamt att hon inte alls tittat åt mitt håll. Jag tänker på om jag ska gå och kissa, jag tänker på det och tänker på det och tänker på att jag inte tänker på att jag snart kanske ska bli gravid. Om barnmorskan bara hade sagt ungefär hur mycket försenade de är på labbet, om de är väldigt försenade vill jag ge upp och gå och kissa. När de ropar in mig är det i just det ögonblick som jag tänkt att jag ger upp. Urinblåsan gungar som en tyngd mot bäckenbotten när jag går efter barnmorskan genom korridoren. Jag hoppas allt går snabbt. Hjärtat sjunker när barnmorskan, ung och glad och socialt kompetent, först ber mig sitta ner för en genomgång om vad som ska hända. Hur känns det nu? Spännande? Nervöst? frågar hon. Hon visar upp ett plaströr med sperma. På röret sitter en klisterlapp med mitt namn på. Hon ber mig kolla ordentligt och intyga att jag ser att det står rätt namn på lappen, och så får jag skriva på ett avtal där jag ger mitt samtycke till behandling med donerade könsceller. Hon slår sig för låren och säger, Då är var dags! Jag reser mig koncentrerat för att inte råka släppa efter och får gå bakom ett skynke och klä av mig på underkroppen. Genom skynket säger barnmorskan att det brukar gå lättare om man är lite kissnödig, är du det? Jag öppnar skynket och går ut. Jag är så kissnödig, säger jag. Ojdå, säger hon. Gynstolen är bakom ett annat skynke, men mellan den och det första skynket får jag gå med rumpan bar genom rummet. Du kan lägga dig i stolen så kommer jag strax, säger barnmorskan. Strax: Här kommer jag med simmarna! Hon håller upp ett rör med sperma, som hon öppnar och häller över lite av, inte allt, i en spruta som hon sedan sätter fast en kateter på. Jag trodde att en insemination skulle vara lätt att utföra, men det är svårt. Barnmorskan muttrar mellan mina ben. Hon får inte fram min livmodertapp. Jag trodde att det bara var att spruta in. Spekulumet som hon fäst i min slida för att spänna ut den trycker mot urinblåsan. Blåsan ser jag som en kulle på nedre delen av min mage. Barnmorskan, som inte vet hur nära en golden shower hon är, säger att livmodertappen är ovanligt svår att få fram. Hon måste hämta en annan barnmorska. Då säger jag att jag i så fall måste kissa. Om du känner att du behöver det så kanske det är bäst, säger hon. Jag hasar ner och drar på mig trosor och byxor igen, byxorna utan att knäppa gylfen när jag nu bara ska ut till toan och tillbaka. Försök att inte kissa ut allt, säger barnmorskan. Det kommer osannolika mängder kiss, men jag lyckas behålla lite. De berömmer mig för det när jag kommer tillbaka, jag måste ha bra knipmuskulatur. Nu är de två, den unga barnmorskan har hämtat en äldre. Jag klär av mig igen. Den äldre barnmorskan verkar vara beryktat flink i fingrarna. Då ska vi se, säger hon, och den yngre säger till henne, det behöver vara du som gör det här. De ska igenom livmodertappen och föra in spermierna direkt i livmodern. Den äldre barnmorskans prio är att det inte ska göra det minsta ont på mig, helst inte kännas. Hon varnar för att spekulumet är kallt trots att hon värmt upp det lite i handen. Nu kommer det, säger hon. Ja, det är lite svalt. Hon får fram livmodertappen. Titta, vad fint, säger den yngre över hennes axel. För tydligen ser hon det? Tydligen håller spekulumet så pass öppet att undersökningslampan når att lysa hela vägen in, och längst där inne kan de båda se livmodertappen hänga som ett rådjur i strålkastarljus. Den äldre barnmorskan för upp katetern med sperman. Slappna av, säger hon. Hon arbetar där inne, men det går inte bra för henne heller. Hon har tag i livmodertappen men säger att hon inte kommer genom den, den vill inte öppna sig, drar bara ihop sig när hon rör vid den. De bestämmer sig för att hämta en tredje barnmorska. Den tredje barnmorskan är äldst och erfarnast. Om den mellangamla barnmorskans specialitet var att gräva i en utan att man känner något, är den äldsta barnmorskans yrkesknep att inte bry sig om att det kan göra ont. Hon kör in spekulumet på nytt, bryr sig inte när jag säger aj, och trycker in katetern. Nu är jag inne, säger hon, och det känner jag på krampen i livmodern. De båda andra barnmorskorna står bredvid och säger att jag ska slappna av. Den mellangamla lägger sin hand på min arm och börjar stryka mig. Jag vill be henne sluta. Gud vad du är duktig på att slappna av, säger den yngsta. Man hör hur du andas. Nu är det klart, säger den äldsta barnmorskan. Jag hade lika gärna kunnat vilja leva barnlöst. Det passar egentligen bättre med min föreställning om mig själv. Jag hade kunnat vilja leva ett liv i egensinnig obundenhet, ägnat åt konstnärligt och intellektuellt självförverkligande och ingenting annat. Men nu blev det att jag ville ha barn. Efteråt går jag tillbaka till toan och kissar ut det kiss jag lämnat kvar. Jag är varm, ansiktet är rött i spegeln. Det kommer lite blod på pappret när jag torkar mig. Det bor två vilsesprungna dovhjortar på min gata. Det har stått om dem i lokaltidningen, man tror att de förirrat sig in mellan husen när man grävt upp en skogsdunge för att dra en vattenledning. Det är två hanar, med stora kronor, breda om bogen. De syns sällan till, de är rädda för människor trots att de bott ibland oss i ett par år. Jag möter dem på gatan när jag kommer hem från Karolinska. Svårt att inte tänka att det är ett tecken. Jag fick med mig ett graviditetstest hem, jag ska ta det sexton dagar efter inseminationen. I början går det lätt att vänta, sedan gör det inte det. Den sista veckan är så långsam. Efter femton dagar får jag mens. Den unga barnmorskan sa att jag skulle ta testet på dagen de sagt ändå, även om jag blött, så nästa morgon gör jag det. Hon sa att man kan få en liten blödning när ägget fäster. Men jag vet att det är mens, för det är en stor blödning. Testet visar negativt. Beslut Man frågar sig hur man skulle bli som förälder och ibland har man en idé om hur man skulle vara. Vid godisdisken på Coop står en mamma med en dotter som är kanske tre år och som har beslutsångest. Hon kan verkligen inte välja godis. Jag förstår på mamman att de stått där otroligt länge, hon är irriterad och säger och hon vill komma hem någon gång. Hon säger till barnet att sista chansen att välja godis är nu, men hon säger det flera gånger så det blir inte trovärdigt. Hon säger, men om du inte hittar någon godis du vill ha så hoppar vi över det då, och går mot kassan – man ska aldrig gå! aldrig hota! man vet det men man orkar inte komma ihåg. Barnet vänder sig från godisdisken till mamman och gallskriker, helt rött ansikte, tårar över kinderna och öppen mun som det rinner spott ur och jag tänker att det är så fult. Jag blir så arg på barnet, för att det gör så och för att det ser ut så när det gör det. Mamman går tillbaka och säger, men välj godis då! Hennes dotter står med godisspaden hängande i ena handen och den helt tomma godispåsen i den andra. Det som händer sedan är att mamman korrigerar sig själv. Hon sätter sig på huk vid barnet och pratar med snäll röst om att det är synd att det blir en jobbig grej att välja godis när det ska vara en kul grej. Hon är kärleksfull och får barnet att lugna sig och de kommer överens om att de tillsammans ska välja godis nu. De vänder sig mot godisdisken hand i hand och genast när barnet ser allt godis skriker hon att hon inte vet vilket hon ska välja, och så börjar allting om. Mamman blir irriterad igen, jag blir irriterad, och jag vet att exakt så kommer jag vara som förälder, exakt så kommer jag pendla mellan vrede och självkorrigering. Jag kommer på vad jag ska göra om mitt barn inte kan välja godis. Jag ska säga till mitt barn att det får ta en godis ur varje låda de tio första lådorna från vänster, och nästa gång vi köper godis får det ta en godis ur de tio lådorna efter det, och så vidare, tills mitt barn provat alla godisar på Coop. Sedan kan vi börja om från början, eller så har barnet skaffat sig preferenser och kan välja. På det sättet gör jag det till en lek samtidigt som jag ger det tydliga ramar, och vad mår barn bra av, jo ramar. Kanske är tio godisar per gång för snålt, eller så är det lagom för ett barn. När jag köper godis köper jag mer än så, men dels är jag vuxen och kan själva bestämma hur mycket jag ska ha, dels har jag svårt att sluta äta när jag äter socker. Det som irriterar mig med beslutsångest är att personerna som lider av det verkar tro att varje beslut är definitivt, att konsekvenserna kan bli ödesdigra och att det inte går att backa om man ångrar sig. Så är beslutet om att skaffa barn, men väldigt få andra beslut. Därför går min taktik ut på att låta barnet minnas att det inte är enda gången vi kommer köpa godis. Om det blir fel den här gången kommer en ny gång snart, och om det verkligen skulle bli jättefel – säg att alla tio godisar är äckliga – kan jag verkligen tänka mig att gå tillbaka till affären och köpa tio nya. Men jag vet att jag inte alls kan förbereda mig, för mina problem med mitt barn kommer vara unika. Inte för att de inte kommer vara snarlika andra föräldrars problem med sina barn, men för att de kommer kännas unika. Jag gör IVF Inför IVF-behandlingen får jag komma på ultraljud på Karolinska, så som jag fått göra sjuhundrafemtiotusen gånger. De kollar mina äggstockar igen, de ser bra ut, och ger mig en genomgång av proceduren. Barnmorskan visar en bild på en slida och reproduktionsorgan i genomskärning, där en nål sticks in genom slidväggen och upp i en äggstock. Där inne är äggen, säger hon och pekar på den tecknade äggstocken, så går nålen in så där, och så slurpar vi ut dem. Och ja, du kommer få bedövning. Du får morfin och så ger vi dig också lokalbedövning där i slidväggen. Sedan ska de befrukta äggen med donatorns sperma, och ett av de befruktade äggen kan återföras in i mig för att förhoppningsvis fästa och bli en graviditet. Får jag flera ägg som befruktas fryser de in de som inte återförs så att jag kan använda dem till nästa försök. Här någonstans slutar jag bry mig om exakt hur det går till, vad som sker i labbet är varken mitt ansvar eller intresseområde. Ett befruktat ägg är ett embryo, men efter fem dagar kallas embryot för blastocyst. En blastocyst har fler celler än ett embryo, och det finns både för- och nackdelar med att återföra en blastocyst istället för ett embryo, liksom det finns för- och nackdelar med att återföra ett embryo istället för en blastocyst. Någon tar också på något sätt ställning till om man ska göra en färsk återföring eller en återföring av fryst embryo eller blastocyst. De får göra så som de tycker blir bäst. Jag vill bara bli gravid, säger jag när en läkare förklarar alternativen. Ja, säger hon, för det var heller inte meningen att jag skulle välja något. När jag får mens ringer jag och berättar det, och när mensen slutat börjar jag ta sprutor med Gonal-F, som ska stimulera äggstockarna. Några dagar senare tar jag också Ganirelix, som ska hämma ägglossningen så att äggen inte släpper innan läkarna hinner plocka ut dem. Jag tycker det är kul att ta sprutorna, jag tänker på alla spruträdda människor och känner mig tuff när jag sticker mig själv utan att bry mig. Jag får komma på ultraljud en vecka in i behandlingen, sedan en gång till några dagar senare. På sista ultraljudet har jag nio äggblåsor över tio millimeter, och elva som är på väg. Jag har hört att man mår dåligt av IVF, att hormonerna är som att vara i puberteten och i klimakteriet samtidigt, att man får humörsvängningar och känner sig trött, och att äggstockarna ömmar eftersom de svullnar upp till dubbel eller tredubbel storlek. Jag får inte träna för då finns risk att äggstockarna vrids runt. Förutom en stor mängd vattniga flytningar märker jag nästan inte av någonting av det jag förvarnats om, varken humörsvängningar eller svullna äggstockar, fram till de sista dagarna med injektionerna. Då börjar jag känna ett tryck i nedre delen av magen, som att där finns något som inte fanns där förut. Det känns förvirrande likt en svår förstoppning, en tung produkt som ligger och pressar i buken. Magen blir som en ballong och äggstockarna skumpar obekvämt när jag rör mig. Brösten svullnar också upp och skumpar smärtsamt även de. Ibland när man tänker på kvinnor tänker man också på kor. Så känner jag mig: lite som en ko. Jag ska vara på Karolinska en timme före äggplocket för att förberedas, och sedan ska jag stanna kvar en till två timmar efteråt för att återhämta mig. Det är sex dagar tills jag fyller trettiofem. Det spelar roll, för jag har lärt mig att fertiliteten sjunker successivt hos kvinnor fram till trettiofem, och sedan, vid trettiofem, sjunker den drastiskt. Jag tänker att det är bra att äggen plockas ut nu, för då blir det en trettiofyraårings ägg som används i behandlingen. Men jag förstår att det inte är på dagen man blir trettiofem som förändringen sker. Förlåt som fan för att jag försöker tänka positivt, säger jag i tanken till ingen särskild. Jag har med mig Strindbergs Röda rummet, även om det känns gymnasialt att läsa den offentligt och lite genant att jag inte redan läst den. Jag får ett eget bås på IVF-avdelningen, med en brits och en larmknapp. Förberedelserna består i att jag får byta om till sjukhusskjorta, långa vita ullstrumpor och turkos operationsmössa, och sedan får en infart i armen för morfinet. Därefter får jag ligga på britsen och läsa Röda rummet. Fem minuter före ingreppet ska jag få gå och kissa, för att det ska vara tomt där när läkaren sätter i gång. Sköterskan drar bort draperiet från mitt bås och frågar mig när klockan är prick om jag har kissat. Det har jag inte, för pinsamt nog hade jag väntat på att de skulle säga till mig när det var dags. Jag var beredd att överlämna mig. Nu är mina äggstockar så uppsvällda att det gör ont att kissa. Sköterskan väntar utanför toan och leder mig till operationsrummet där en läkare sitter redo. Jag får hasa upp i en gynstol. Intill mitt huvud finns en lucka i väggen in till labbet, som en kiosk, där det tittar fram en kvinna som ber mig säga mitt namn och personnummer. Sköterskan ger mig smärtstillande genom infarten. Är det morfin? frågar jag. Ett morfinliknande preparat. Läkaren sätter in ett spekulum av metall mellan mina ben. Nu ska du få en spruta med lokalbedövning, så det kommer sticka till lite. Hon sticker mig inne i slidan men det känns inte så farligt. Hon sätter in en ultraljudsprob och räknar mina äggblåsor. Jag har en del vätska i buken säger hon. Jag har varit ganska uppsvälld, säger jag. Det tror jag det. Happ, jag lyckas inte räkna alla men där är fler än tjugo stora i alla fall. Hur känner du dig? frågar sköterskan. Lite drogad. Då vet vi att medicinen funkar. Läkaren sticker hål på min slidvägg och börjar suga ut äggen. Ultraljudsbilden av mina äggstockar visas på en skärm som hänger från taket så som teven brukar hänga inne på en pub som visar fotboll. Jag ser hur där sticks in en kanyl som letar upp en äggblåsa och suger tills den töms. Där kom det första, säger kvinnan inne på labbet, sedan drar hon igen luckan om sig. Ägg efter ägg på skärmen sugs upp. Det känns genom bedövningen, och ibland hugger det till. När hon tycker att jag gnyr och rynkar pannan mer än nödvändigt fyller sköterskan på med smärtstillande i infarten. Det dyker upp nya hela tiden, säger läkaren om äggblåsorna. För varje blåsa hon suger upp framträder en till bakom den, men höger äggstock töms till slut, sedan vänster. Jag ser på skärmen hur den sista blåsan åker in i kanylen och lämnar äggstocken tom. Läkaren försvinner och en annan sköterska kommer in med en rullstol och en pappmugg röd saft. När jag tänker efter förstår jag inte hur hon kunde köra en rullstol och hålla i en mugg saft samtidigt, så kanske kom hon först med rullstolen och sedan med saften, eller så fanns saften redan där. Det luktar cigarr här, säger hon när hon räcker mig saften. Va? säger den första sköterskan. Jag känner det också, säger jag, det är kanske saften. Det är ansträngande att prata, och så fort jag sagt det känner jag inte längre lukten, så jag kanske borde avhållit mig. Cigarr eller bara lukten av gubbe, fortsätter den andra sköterskan. Det är nog bara jag, säger den första. Eller de på labbet, det vet man ju aldrig vad de håller på med, säger den andra. Saften är mycket söt och koncentrerad. När jag druckit upp frågar de mig om jag är redo att ta mig över till rullstolen. Ett par dagar tidigare berättade en kompis om när hon svimmade på en konsert. Jag frågade hur det kändes eftersom jag själv aldrig svimmat. Hon sa att hon gick ut ur lokalen när hon kände sig yr och i korridoren utanför blev det mörkare och mörkare, sedan väcktes hon av ambulanspersonalen. Just så, tänker jag när jag reser mig och för fötterna mot golvet. Det blir mörkare och mörkare. Vänta, svimfärdig, säger jag. Ojdå. Då får du lägga dig ner igen. Sköterskan fäller ner ryggen på gynstolen och ställer sig sedan och håller upp mina ben. Ska man göra så när någon håller på att svimma, tänker jag, det ska man nog. Svart för ögonen, eller svart i huvudet, för det svarta är där även när jag blundar, som om det jag annars ser på ögonlockens insida inte alls är lika svart. Att hålla benen högt verkar funka, för det svarta börjar skingra sig och jag får inte uppleva hur det känns att svimma. Bättre, säger jag. Vad bra, ligg kvar där, säger de till mig. Jag blundar och känner hur jag blir väldigt varm. Är du med oss, Ida? Bara lite trött, mumlar jag, störd av att behöva kommunicera. Det är skönt att vila. Är du med oss? frågar sköterskan sedan igen. Jag nickar en så liten nick som möjligt för att spara energi. Efter ett tag orkar jag öppna ögonen. Här ska du få en spypåse, säger sköterskan. Hon tar min hand, öppnar den, sätter dit en påse och stänger mina fingrar om påsens kant. Vad är det? frågar jag. En spypåse, svarar hon. Jag vet inte varför jag frågade när hon redan hade sagt vad det var. Nästa gång jag försöker resa mig står där en brits istället för en rullstol. De får över mig till den och bäddar ner mig. Oj, vad varm du är, säger någon av dem. Jag måste få av mig den turkosa hättan, den kliar och gör mig så varm. Jag förstår inte hur hättan kan göra mig så varm när täcket de lagt på mig känns helt lagom. Spypåsen är kvar i handen. Jag gillar när de rullar mig på britsen, men tyvärr är vägen kort tillbaka till mitt bås. De lägger en värmekudde på min mage och larmknappen tätt intill, och stänger draperiet om mig. När draperiet dras undan har jag kvicknat till. Det är sköterskan som kommer tillbaka. Vi fick ut tjugoen ägg. Eftersom du är lite överstimulerad kan vi inte göra en färsk återföring, utan vi kommer att frysa ner äggen, säger hon. Det är alltså en sådan sak som avgör om det blir en färsk eller fryst återföring. Om ungefär tio dagar får du en bortfallsblödning, som en mens. Nästa gång du får mens efter det ringer du oss, så kan vi planera en återföring då. Det är för att din kropp ska hinna återhämta sig. Du får ett brev hem om hur många ägg som överlevt nedfrysningen, men du kan också gå in på 1177 om en vecka så står det där. Om inga överlevt ringer vi. Om jag får mer ont, får alltför svårt att knäppa byxorna eller inte kan kissa eller bajsa ska jag ringa. Nu vill hon att jag ligger kvar och vilar, och att jag försöker få i mig lite mat när jag känner att jag kan. Hon kollar att jag har med mig ett mellanmål. En timme senare kommer hon tillbaka och frågar hur jag mår. Jag lägger ifrån mig Röda rummet med framsidan neråt. Hon ger mig en karta tabletter som jag ska ta morgon och kväll i tio dagar, mot överstimuleringen av äggstockarna. Innan jag går vill de att jag kissar, sedan ska de ta bort min infart. Jag är inte kissnödig. Ring på larmknappen när du känner att du är det, säger sköterskan och drar för draperiet. Värmekudden på magen känns skön. Jag kollar resultatet för valet i USA och det fastställs att Trump har vunnit. Jag känner efter tills jag känner att jag skulle kunna kissa och så ringer jag på larmknappen. Sköterskan ledsagar mig till toan, som jag inte får låsa. Hon väntar utanför och när jag kommer ut kan jag bekräfta att det gick bra. Jag får komma med till ett annat rum där hon tar bort infarten ur armen på mig, sedan är jag klar att gå hem när jag känner för det. Jag har ont och skulle föredra att inte åka pendeltåg, jag vill vara kvar hela dagen, men jag tror inte att de vill att jag är det. När jag klätt på mig och ska gå tittar jag efter min sköterska men ser henne inte. Det känns konstigt att bara gå, utan att berätta att jag går. På pendeln skär det som en kniv genom anus upp i magen när jag sätter mig ner. Någonting har hänt med bäckenbotten. Det känns så resten av dagen, varje gång jag sätter mig eller byter ställning. På kvällen är jag inbjuden till ett branschmingel. Där är en poddare som jag har en parasocial relation till och som jag vill berätta saken för, att det gör ont att sitta på en stol för jag försöker bli gravid. Jag vill berätta hur allting är. Sex dagar efter uttaget får jag ett meddelande i Alltid Öppet. Jag har fem nedfrysta embryon. Tre av dem är fem dagar gamla och två av dem är sex dagar. Jag tror att det är en bra avkastning. Meddelandet är långt, resten innehåller information om det juridiska och praktiska. Enligt nuvarande lagstiftning om genetisk integritet får embryon vara nedfrysta i högst 10 år, därefter måste de destrueras. Vill jag destruera mina embryon innan tio år har gått kan jag göra det via Alltid Öppet. Vill jag flytta dem till annan klinik innebär det en flyttkostnad och en årsavgift. Den svullna magen är kvar i nästan två veckor, så jag får en uppfattning om hur jag skulle se ut som gravid i andra trimestern. Jag äter små portioner mat. Vätskan i buken trycker på magsäcken och gör mig mätt efter bara några tuggor. Sedan följer en period av letargi, och då hatar jag min kropp för att den känns svag och främmande. Den känns inte som ett verktyg utan som ett hinder, och den har inte längre någon androgynitet. Det är på rent okynne jag håller mig slö, för nu ska jag vara återställd. I några veckor är det skönt att vila, sedan börjar hatet mot min kropp bli överdrivet, så då går jag till gymmet ändå. Jag gör marklyft med lika mycket vikt som före träningsuppehållet och då skadar jag ländryggen, så att samma dag som jag ska tillbaka till Karolinska för embryoåterföringen har jag först tid hos en naprapat. Till naprapaten säger jag att träningsuppehållet var av medicinska skäl, för att han inte ska tro att jag är lat. Han frågar vad för medicinska skäl. Jag säger först att det är lite privat, men då tittar han frågande och vill veta om ryggontet kan ha med de medicinska skälen att göra, så jag säger att jag gör en fertilitetsbehandling. Jag får lägga mig på britsen med ansiktet ner i hålet. Han säger att jag har bra muskler i ryggen och magen men dåliga i sidorna, han känner inget motstånd när han trycker mig i sidan under revbenen. Han trycker där för att visa att fingrarna bara går rakt in. Det här med fertilitetsbehandlingen, gör du det med någon annan eller? frågar han. Jag blir lite rädd och säger, vad spelar det för roll? Näe men, säger han, vissa håller ju på jättelänge, par som har svårt att få barn. Försöker och försöker, och till slut blir ju kvinnan för gammal. Det är synd. Jag gör det själv, säger jag. Han säger att han hört om kvinnor som åker till Danmark för det. Sedan säger han att jag måste göra mer sidoplankor för att stabilisera min core. Ett par timmar senare är jag på Karolinska igen. Jag får klä av mig i ett av båsen och ta på mig sjukhusskjorta, långa strumpor och operationsmössa den här gången också, men sköterskan som visar mig mitt bås säger att ingreppet inte alls är lika stort som vid uttaget. Nu ska vi göra dig gravid! säger hon när jag bytt om. Jag får hålla i mig, för här blir det visst åka av. På pendeln satt jag bredvid två gymnasiekillar som pratade om prov, betyg och antagningspoäng på ett oinspirerande sätt. Mest pratade den ene. Han var rund och hade lockigt mörkt hår, glasögon och lite akne och ett specialintresse för högskoleansökningar och att mäta sina resultat. Den andre lyssnade och ställde frågor som få andra kanske hade unnat en så autistisk vän. Han ville ha råd och hans vän ville ge dem. Det var sympatiskt, men jag ville ändå att de skulle sluta prata, för det kändes själlöst. Man vet inte på förväg vem som blir ens barn, så därför är det inte helt ointressant att tänka att den runda killen med lockigt hår och en fyrkant på insidan hade kunnat bli min son. Jag koncentrerar mig och känner att jag då nog hade kunnat älska honom med. I operationsrummet spelas musik från någon radiokanal. Jag minns inte att det var så när jag tog ut äggen. Läkaren sätter in spekulumet och sveper ren min slidöppning med en bomullstops stor som en trumpinne. Jag är säkert väldigt kladdig, för jag har tagit progesterontabletter. Tabletterna är som små torpeder och ska föras upp vaginalt morgon och kväll. De gör slidan kletig av en vit, fet kräm. Fingret som för upp torpeden kommer ut med en hinna av flott, som när jag var liten och på besök på min pappas kusins bondgård och han visade oss barn en hink nymjölkad komjölk; grädden flöt överst och vi fick sticka ner ett finger och slicka av den gryniga, ljumna krämen som klängde sig fast kring det. Flytningen som sipprar ut under dagen efter att jag tagit progesteronet ser också ut som en mejeriprodukt, crème fraiche eller mascarpone är det som känns närmast till hands. Jag ska fortsätta med progesteronet efter återföringen, tills jag tar mitt graviditetstest, för att hjälpa ägget att fästa i livmodern Jag har googlat och hittat en studie som säger att progesterontabletter ökat progesteronhalten hos deltagare som försökt bli gravida, men att det inte gjort någon skillnad för hur många av dem som lyckats. Läkaren smetar gelé på min mage, i toppen av mitt könshår, och trycker där med en sensor. Kan du hålla här, säger hon. Vem, jag? frågar jag, för hon tittar inte på mig när hon pratar. Hon visar hur jag själv ska trycka ultraljudssensorn mot magen så att hon får fria händer. Luckan i väggen in mot labbet är öppen och där sitter en kvinna som räcker läkaren en lång tunn plastkateter. Läkaren för in den i min livmoder. Du kan tömma nu, säger hon till kvinnan i luckan. Jag hör att det är Teenage Dirtbag som spelas på radion, en låt jag förvånansvärt ofta har på hjärnan. Sedan ber läkaren kvinnan att bekräfta att det är tömt. Det är det. Läkaren vrider ultraljudsskärmen mot mig och pekar på en ljus prick. Ser du det där? Det är en luftbubbla, och inne i den finns ett ägg. Nu vet vi att det ligger där. Natten till den här dagen vaknade jag av att en räv skällde utanför mitt fönster. Jag somnade om och vaknade på nytt två timmar senare av en explosion som fick rutorna att skallra. På morgonen läste jag att det skett en sprängning i en port på gatan bredvid min. Återföringen gick så snabbt att det känns som att jag glömt något. Jag hade fått tid klockan två. Fyra minuter över två är jag tillbaka i mitt bås och byter om, sju minuter över går jag genom lobbyn ut ur byggnaden. Jag har aldrig sett räv i mitt område förut, men jag trodde bara flyktigt på djur som teckenbärare. Sedan börjar jag tro på det ändå, men det är fel också nu. Jag är inte gravid, fast kvällen innan jag ska ta testet tror jag verkligen det. Jag har inte fått min mens än, och alla andra gånger har mensen kommit dagen före testdagen. Jag hör mig själv i huvudet berätta för olika personer att jag är gravid. På morgonen är testet negativt. Ursäkta? säger jag till stickan, och så gråter jag. Jag tröstar mig genom att nätshoppa för tretusen kronor innan jag åker till jobbet. Sedan går dagen och fortfarande ingen mens. Jag googlar olika anledningar till att ett gravitetstest kan visa fel. Utomkvedshavandeskap eller tvillingar eller något fel på testet. Jag trodde inte att jag skulle kunna få tvillingar när de bara satt in ett embryo, men när jag googlar vidare förstår jag att ett embryo kan dela sig. Så länge inte mensen kommer finns chansen kvar. Jag väntar tvillingar men ingen här vet det, tänker jag när vi har möte på kontoret. Så kommer jag på en annan sak jag ska googla: huruvida progesterontabletterna skjuter upp mensen, vilket det står att de gör. Jag slutar ta dem, och två dagar senare får jag mens.
Ida Mirow (f. 1989) er en svensk forfatter og instruktør, bosat i Stockholm. Hun har tidligere udgivet digtsamlingen Den mjukaste vännen (It-lit 2022). Denne tekst er et uddrag fra romanprojektet Om uppfostran.
Underbar text 🫶